Att vara inneboende...
...är bra på många sätt, men fan vad trött jag är på det. Visserligen har jag en egen "lägenhet" i villan jag bor i, men det är påfrestande att bo så nära inpå varandra ändå. Jag känner mig som en inkräktare, en ovälkommer gäst som bara är i vägen. För att få bort den känslan försöker jag att hålla mig ur vägen så mkt som möjligt, vara hemma så lite som möjligt. Men ikväll är en sån kväll då jag inte orkar åka iväg nåstans. Istället sitter jag inlåst i min lilla lägenhet och spyr på att vara inneboende. Aldrig mer! Tur att jag fått tag på en lägenhet iaf och jag hoppas verkligen att vännen jag ska hyra av håller sitt ord om att jag får flytta in tidigare än midsommar, för så länge står jag nog inte ut.
Det här har absolut ingenting med de jag bor hos att göra, det är bara min egen känsla. Jag känner mig instängd helt enkelt. Känslan av att inte kunna röra sig fritt, att behöva hålla sig undan...ja ni fattar.
Bara en så enkel sak som att sitta i soffan och kolla på tv...
att kunna sätta sig vid köksbordet och äta frukost i morgonrock...
att kunna vara hemma och vara sig själv. Det kan jag inte här. Därför ska det bli alldeles underbart att komma hem till Norsholm i helgen. Till familjen, till djuren, till mitt gamla rum, min gamla säng.. Till ett stort hus där jag kan röra mig fritt och göra vad jag vill utan att känna mig i vägen eller ovälkommen. Hemma är jag alltid välkommen. Oavsett.
Måste erkänna att jag saknar min lilla katt. Helst skulle jag vilja att han bodde här i Stockholm med mig, men jag tror inte han skulle uppskatta livet som storstadskatt något vidare...
