Tack atarax
Fyndig rubrik.
God morgon!
Efter att jag (faktiskt) letat efter och hittat min medicin igår tog jag en annan tablett och sov i 12 h. Nu är jag utvilad, relativt pigg och ganska glad. Jag har tagit min medicin (jag äter fluxoutin/fontex. Det är mot ångest, depression samt för att minska hetsätning/kräkningar (bulimi). Såg att någon av er undrade).
Min pojkvän står och trampar i dörren så jag sa kila iväg nu. Vi ska hämta hans bil på verkstaden. Vi hörs här efter det!
God morgon!
Efter att jag (faktiskt) letat efter och hittat min medicin igår tog jag en annan tablett och sov i 12 h. Nu är jag utvilad, relativt pigg och ganska glad. Jag har tagit min medicin (jag äter fluxoutin/fontex. Det är mot ångest, depression samt för att minska hetsätning/kräkningar (bulimi). Såg att någon av er undrade).
Min pojkvän står och trampar i dörren så jag sa kila iväg nu. Vi ska hämta hans bil på verkstaden. Vi hörs här efter det!
Cold case
Mitt i all flytthets i förra veckan lyckades jag slarva bort min medicin. Jag har varit för lat för att hämta ut ny eftersom jag "tänkt" leta efter den bortslarvade, vilket jag givetvis inte har gjort.
Jag har alltså varit utan medicin några dagar och det känns. Inte bra. Jag kunde inte ens koppla av i stallet. Jag kunde inte fokusera och kände mig helt nollställd.
Jag ska äta middag och försöka koppla av till Cold Case nu, så hörs vi om någon timme igen.
torsdag 14 april 2011
God förmiddag!
Jag är på ett strålande dåligt humör denna förmiddag. Mina sjukresor var slut så jag blir sen till sjukhuset pga att de för ANDRA gången irad glömt att fylla på mitt kort.
För mig är det väldigt viktigt att sådana här saker inte händer, jag kan inte hantera det.
Inte nog med det så skapade jag ytterliggare ett problem för mig själv genom att prompt försöka få på mig ett par jeans i strl 24. Jag blir så arg på mig själv för att jag ens försökte , men ännu argare blir jag för att de inte passade. Att jag inte kan ha strl 24 längre.
Istället blev det joggingbyxor och en stor t-shirt, som alla andra dagar.
Men nu sitter jag iaf i taxin.
Har en halvdag på sjukhuset framför mig, sedan ska jag till stallet. Jag var inte där igår så nu börjar abstinensen komma smygande...
jeans i strl 24 var det ja.....
Jag är på ett strålande dåligt humör denna förmiddag. Mina sjukresor var slut så jag blir sen till sjukhuset pga att de för ANDRA gången irad glömt att fylla på mitt kort.
För mig är det väldigt viktigt att sådana här saker inte händer, jag kan inte hantera det.
Inte nog med det så skapade jag ytterliggare ett problem för mig själv genom att prompt försöka få på mig ett par jeans i strl 24. Jag blir så arg på mig själv för att jag ens försökte , men ännu argare blir jag för att de inte passade. Att jag inte kan ha strl 24 längre.
Istället blev det joggingbyxor och en stor t-shirt, som alla andra dagar.
Men nu sitter jag iaf i taxin.
Har en halvdag på sjukhuset framför mig, sedan ska jag till stallet. Jag var inte där igår så nu börjar abstinensen komma smygande...
jeans i strl 24 var det ja.....
En peppande kram
Idag träffade jag på en främmande människa utanför behandlingen. Vi pratade en stund och innan jag gick fick jag en peppande kram. Tänk att det finns sådana underbara människor där ute, som trots sina egna problem tar sig tiden att lyssna, förstå och peppa någon som man aldrig träffat tidigare. Jag blir så glad!
Jag önskar dig lycka till, och ser fram emot fler "rökpratstuder" :)
Jag önskar dig lycka till, och ser fram emot fler "rökpratstuder" :)
6 månader sedan
När jag tittar på den här bilden idag, så tycker jag att jag ser hemsk ut. Insjunkna kinder och inte alls snygg.
DÅ, när jag tog kortet, tyckte jag att jag var tjock. Jag tvekade över att publicera bilden för att jag såg för tjock ut.
Men något ännu sjukare är att jag mer än mycket annat vill tillbaka dit. Jag vill se sjuk ut. Jag vill ha insjunkna kinder och revben som sticker ut. Jag trivdes med det!
Kommer man någonsin bli fri från sin viktfobi och sjuka önskan om att vara smal?
Jag hoppas det.
Nu ska jag stänga ner internet, äta mitt kvällsmål så att ätstörningen INTE får sin sista vilja för dagen igenom, och sedan ska jag krypa ner i sängen med en bok och läsa tills min pojkvän kommer hem.
Vi hörs i morgon!
Jag vände dagen!
Jag hade en svår eftermiddag med en ätstörning som hela tiden störde mig i min sysselsättning. Men efter melliset ryckte jag up mig och sa till mig själv: Nu får det FAN vara nog! Dra åt helvete, jävla ätstörning. Och så åkte jag hem och lagade middag. HA!
Jag lyckades vända den jobbiga dagen till någonting bra och med isntällningen att jag ska lyckas. Och här sitter jag nu och har ätit min middag, och mår faktiskt ganska bra. Mycket var självklart tack vare de 6 timmar jag spenderade i stallet, men det spelar ingen roll, huvudsaken är att jag lyckas, och hur jag gör för att nå framgången är oväsentligt.
Denna nedstämda färgölsa figur blev till....
en lite gladare, mer harmonisk kvinna...(typ)
Första hälften avklarad
Frukost, mellis och lunch avklarat, om än ganska motstridigt från min sida. Ibland låter jag femåringen inom mig ta över på tok för mycket för att det ska vara bra.
Mitt mål idag blir att äta mellanmål kl 14.30 var jag än befinner mig. Måltiderna är en utav de mediciner jag måste ta varje dag för att bli frisk!
Jag sitter f.ö. i taxin på väg till Sundbyberg för att hämta bilen och åka mot stallet. Blir nog där fram till middagsdags kl 18.
Skalmans mat-och-sovklocka vore inte fel dagar som dessa ;)
just nu....
innan dagens slut ska jag ha det här ansiktsuttrycket istället....
Mitt mål idag blir att äta mellanmål kl 14.30 var jag än befinner mig. Måltiderna är en utav de mediciner jag måste ta varje dag för att bli frisk!
Jag sitter f.ö. i taxin på väg till Sundbyberg för att hämta bilen och åka mot stallet. Blir nog där fram till middagsdags kl 18.
Skalmans mat-och-sovklocka vore inte fel dagar som dessa ;)
just nu....
innan dagens slut ska jag ha det här ansiktsuttrycket istället....
Uppochner
Det värsta med att ha en ätstörning är att det hela tiden går upp och ner i sjukdomen. Ena stunden går allting enligt plan och man äter som ska utan att kompensera etc. Man tror att man börjar bli frisk. Och så kommer det där bakslaget, man halkar ner 5 steg på stegen och hamnar utan förvarning i en ännu djupare grop än innan. Man inser att man inte alls är frisk. Vad trodde jag? Att det skulle vara superenkelt och gå på en dag?
Herregud, vad tror jag om mig själv egentligen? Det tar för fan inte en dag att läka ett brutet ben, och inte fan tar det en dag att förändra sitt liv och börja om på nytt. Allting sker i små steg. Jag måste inse att även detta sker långsamt. Viktuppgången har skett snabbt, (men det är kroppens försvar). Allt det andra tar tid. Jag måste låta det ta tid.
No good
Återigen har min från början så lugna, sköna och härliga lördag förstörts av mina tankar och handlingar. Jag har som jag skrev tidigare ett event jag ska gå på ikväll. Jag vill väldigt gärna, men vet inte om jag klarar av det. Dels känner jag mig stressad över att hinna med stallet ordentligt innan, dels vet jag inte vad jag ska ha på mig och så tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att göra saker där jag måste vara social. Jag vill inte bli sedd. Vill inte att någon ska titta på mig/prata med mig. Jag känner mig för ful och tjock för det. Och jag vet att jag kommer tjuta 15 ggr om medan jag prövar kläder och bestämmer vad jag ska ha. Allt för att jag ser för tjock ut i vad jag än har på mig.
Update: Jag valde att lämna återbud till kvällens event. Hur mycket jag än hade sett fram emot det så var det rätt beslut att ta för mig just nu. Jag hoppas på fler roliga event i framtiden istället.
Det är så små saker som får mig att må så här. Så lite som ett oförstående sms kan gör att hela världen runt omkring mig rasar ihop, och jag känner mig totalt värdelös och oälskad. Som nu.
Det bästa för mig vore att försöka gå på eventet. Att utmana mig själv. Att bevisa att det inte är farligt. Men HUR, HUR ska jag lyckas? Jag sitter bara här i soffan och blir mer och mer stressad över att jag inte kommer iväg.
Fan.
Update: Jag valde att lämna återbud till kvällens event. Hur mycket jag än hade sett fram emot det så var det rätt beslut att ta för mig just nu. Jag hoppas på fler roliga event i framtiden istället.
Det finns människor som är värda så mycket mer
Vi har som regel på sjukhuset att vi inte får prata/skriva om våra medpatienter. Jag tänker nu göra ett undantag, men absolut inte nämna några namn.
Jag har mött flera fantastiska människor under behandlingstiden. Dessa människor är så härliga, så fina, så snälla, omtänksamma och får mig att känna mig omtyckt för den jag är. Trots sina egna problem och jobbiga stunder så finns de alltid där för att lyssna, nicka i samförstånd eller för att bara ge en varm kram.
jag är så ovan vid att möta så många fina människor på en och samma plats att jag ibland undrar om vi inte befinner oss i himlen....
Vi har mött varandra på ett tråkigt vis, men jag är hur som helst oerhört glad att jag faktiskt har mött er. Tack!
Jag har mött flera fantastiska människor under behandlingstiden. Dessa människor är så härliga, så fina, så snälla, omtänksamma och får mig att känna mig omtyckt för den jag är. Trots sina egna problem och jobbiga stunder så finns de alltid där för att lyssna, nicka i samförstånd eller för att bara ge en varm kram.
jag är så ovan vid att möta så många fina människor på en och samma plats att jag ibland undrar om vi inte befinner oss i himlen....
Vi har mött varandra på ett tråkigt vis, men jag är hur som helst oerhört glad att jag faktiskt har mött er. Tack!
Nya tag
Hej!
Nu är jag tillbaka här. Lite lugnare, lite mindre stressad, lite gladare och lite mer harmonisk i mig själv.
Jag har mått gott av ett par dagar hemma hos mamma och pappa. Jag har tagit det lugnt, umgåtts med mina syskon, firat lillasysters 18-årsdag med en hejdundrande fest hela dagen och natten lång. Jag har myst i soffan med min katt. Jag har packat, planerat och fått jobbiga saker gjorda.
Jag känner mig helt enkelt ganska redo att åka hem till Stockholm igen. Och jag har ÅTERIGEN fått svart på vitt att allting löser sig, det är onödigt att stressa upp sig i förväg! Kan ni påminna mig nästan gång?
Jag får låna föräldrarnas bil upp så att jag kan få med mig några lådor med hästsaker. Jag sticker direkt till stallet och kommer hem någon gång ikväll, då hörs vi med bilder från helgen och mer uppdatering, såklart!
December 2010. Egypten med min älskade pojkvän!
Nu är jag tillbaka här. Lite lugnare, lite mindre stressad, lite gladare och lite mer harmonisk i mig själv.
Jag har mått gott av ett par dagar hemma hos mamma och pappa. Jag har tagit det lugnt, umgåtts med mina syskon, firat lillasysters 18-årsdag med en hejdundrande fest hela dagen och natten lång. Jag har myst i soffan med min katt. Jag har packat, planerat och fått jobbiga saker gjorda.
Jag känner mig helt enkelt ganska redo att åka hem till Stockholm igen. Och jag har ÅTERIGEN fått svart på vitt att allting löser sig, det är onödigt att stressa upp sig i förväg! Kan ni påminna mig nästan gång?
Jag får låna föräldrarnas bil upp så att jag kan få med mig några lådor med hästsaker. Jag sticker direkt till stallet och kommer hem någon gång ikväll, då hörs vi med bilder från helgen och mer uppdatering, såklart!
December 2010. Egypten med min älskade pojkvän!
Wish i could turn back time
Mardrömsnatt
God förmiddag!
Jag har haft en natt från helvetet och därför har jag inte velat blgoga förrän nu. Det är så lätt hänt att jag kastar ur mig för mycket här när jag är på det humöret... Men nu känner jag mig lite mer ok, om än väldigt ostabil och ångestladdad.
Kom till behandlingen lite sent och har precis ätit lunch här. Jobbigt med stora bokstäver! Funderar på att vara kvar lägnre idag för att få lite extra stöttning då jag varken har stall eller pojkvän till hands idag när jag kommer hem. Jag ska sätta mig i målarrummet och skapa en stund för att försöka skingra tankarna, så hörs vi om en stund igen!
Jag har haft en natt från helvetet och därför har jag inte velat blgoga förrän nu. Det är så lätt hänt att jag kastar ur mig för mycket här när jag är på det humöret... Men nu känner jag mig lite mer ok, om än väldigt ostabil och ångestladdad.
Kom till behandlingen lite sent och har precis ätit lunch här. Jobbigt med stora bokstäver! Funderar på att vara kvar lägnre idag för att få lite extra stöttning då jag varken har stall eller pojkvän till hands idag när jag kommer hem. Jag ska sätta mig i målarrummet och skapa en stund för att försöka skingra tankarna, så hörs vi om en stund igen!
Utan hästen mår jag som pesten
Så fyndigt. Och töntigt. Men så sant så. Idag är min första "stall-lediga" dag på en vecka, och fan vad jag hatar att inte vara i stallet. Jag mår dåligt direkt och vet inte alls hur jag ska göra för att ändra på det. Förmiddagen var jättebra, för då var jag på behandlingen. En trygg plats med människor jag tycker om. Eftermiddagen har varit skit. Riktigt jävla skit. Jag är ensam och klarar inte av att hantera det. Ensamheten är min värsta fiende.
Jag får helt enkelt ta hit min lilla shetlandsponny Loppan och ställa henne på balkongen. Och så får jag ta hit Simon så att han kan distrahera mig när jag får för mig att göra dåliga saker.
Ja, djur är min enda räddning. Det enda som VERKLIGEN fungerar.
Mina tankar snurrar runt runt runt i negativa banor och vägrar försvinna. Trots att jag fått verktyg för att få bort dem så är det helt omöjligt. Fan.
Jag skulle nog enbart må bra av att bo på i ett torp vid stallet när jag tänker efter...nära till hästar hundar och katt som inneboende. Låter som en dröm....
Ingen ordning
Dagar som dessa kunde man lika gärna skita i att leva. Det är sjukt hur det kan svänga fortare än vinden. Och det är jävligt jobbigt när det är på det viset. Typsikt och fan alltså.
Ni får ursäkta mitt språk, men jag är så arg, irriterad, sårad, besviken och fruktansvärt ledsen att jag inte står ut just nu.
Det är det här som är nackdelen med att vara mig, Malin. Ena sekunden kan allt vara på topp och i nästa är jag nere i gropen och krålar runt igen. Och det är en djävligt djup grop jag har grävt den här gången.
Hade gärna gett mig ut på en springrunda för att få ut alla aggressioner, men det får jag såklart inte. Jag ska öva på att hatera mina känslor på annat sätt än genom kompensation. Lätt som en plätt?
Cheesecake och Gucci
Alltså, ni förstår inte vilka underverk den där hästen gör med mig och mitt sinne. Jag kom på mig själv med att gå omkring och sjunga i stallet idag. Konstant. När sjöng jag senast för att jag var glad?
Jag hoppade in i duschen och hoppade ut, jag skuttade uppför alla trapporna till min dörr och skuttade ut i köket för att göra mig ett kvällsmål.
Men det jag reagerade på mest var att jag tog för mig av en bit cheesecake OCH en bit pistagekrans i stallet utan att ens tänka på vad jag gjorde. Jag tog för att det såg gott ut och för att jag var sugen. Jag åt, och blev förvånad över att ångesten inte kom. Jag kände ingenting. Absolut ingenting annat än njutning! (ok, en gnutta ångest. Men det får väl alla?)
Det kanske är svårt för en del av er att förstå hur en häst kan göra en människa så annorlunda, så glad, SÅ FRISK! Nu vet jag att jag är långt ifrån frisk, men jag har tagit fem stora kliv framåt idag, och det är ENBART tack vare den där fantastiska hästen vid namn Gucci.
45 kg, nöjd och glad?
FUCK YOU, ÄTSTÖRNING! (Och jag blir arg på mig själv som fortfarande tycker att jag ser tjock ut på de där bilderna....)
It does´nt matter what you people say
I wanna go back. No matter what. I wanna be skinny and gourgeous. Size zero and starving. It´s the only way to be happy. It´s the only way to happiness I know. Wanna lead me in to another way, another direction? Then you´ll have to take my hands and drag me.
Tack!
Anonym om No motivation:
Skriver du enbart för andra Malin? Är det inte någon form av terapi att skriva för sin egen skull? Se det som en form av dagbok som andra kanske väljer att läsa i tystnad. Börjar du provocera har du sjunkit till en väldigt låg nivå och där vill man väl ändå inte vara?Du satte huvudet på spiken. Tack. det är ju en självklarthet att jag mest av allt skriver för min egen skull. Och det är klart att de som läser inte ska behöva känna sig tvingade att ge sig till känna. Men jag ska inte sticka under stolen med att det är roligt att ha en dialog med er läsare. Att jag sett er tystnad som något negativt har garanterat med min sjukligt obefintliga självkänsla att göra. Men jag ska ta åt mig av det du skriver här; Att jag INTE ska tolka tystnaden som något negativt. Det är så typiskt mig att tänka negativa tankar före allt annat. Och om ni undrar över min dåliga uppdatering de här dagarna så beror det på att jag mått horribelt dåligt, både fysiskt och psykiskt. Jag har precis börjat gå kortare dagar på sjukhuset, vilket innebär mer eget ansvar för mat och allt där till. Det är väldigt jobbigt, påfrestande och deprimerande. Därför kan jag inte lova någon kontinuerlig uppdatering här, men jag ska försöka så gott jag kan. Och förmodligen blir det några inlägg om dagen iaf! Hoppas ni hänger kvar :)  |
Sånt som triggar
Jag fastnar medvetet framför massor av gamla bilder på mig själv. Fastnar, drömmer mig bort, längtar tillbaka, förbannar mig själv, avundas mig själv, slår mig själv. Jag förstår inte varför det är så jävla viktigt för mig att vara smal. Vad fan har det för betydelse, egentligen?
Jag tittar på de gamla korten, ser hur knotor sticker ut både här och där. Och överallt. Sluter ögonen och önskar. Önskar att allt fett försvann på en gång och att jag ser ut som i somras - 10 kg till. Jag är arg på mig själv för att jag har misslyckats. För att jag tillåtit andra att mata mig. För att jag tillåtit dem att göda mig. För att jag tillåtit dem att göra mig fet.
Jag vill inte ha dig längre. Snälla, försvinn. För alltid. Kom inte tillbaka.
Nej, gå inte. Snälla, stanna. Bara en liten stund till. Jag klarar mig inte utan dig.
Jag älskar dig.
Jag hatar dig.
Låt alla känslor komma ut
Det är få uttryck som gör mig så arg som följande; åh, lilla du, gråt inte. Gråt inte???? Vadå gråt inte?
Det är samma sak som att någon skulle säga till en att sluta skratta!
Jag skulle säga: GRÅT. GRÅT HUR JÄVLA MYCKET DU VILL.
Det är minst lika tillåtet och acceptabelt att gråta som att skratta.
Vågas visa din känslor. Alli dina känslor.
Jag ville bara säga det.
(Bild: april 2007)
Det är samma sak som att någon skulle säga till en att sluta skratta!
Jag skulle säga: GRÅT. GRÅT HUR JÄVLA MYCKET DU VILL.
Det är minst lika tillåtet och acceptabelt att gråta som att skratta.
Vågas visa din känslor. Alli dina känslor.
Jag ville bara säga det.
(Bild: april 2007)
