Malin

Läste ett ofantligt roligt stycke av Bergling i DN idag. Det handlade om Kallas os-guld, barnen i Tahiti och Tiger woods älskarinnor. Det var kul på ett grymt sätt. Läs det.

Annars har vi sol idag. -13 grader ute och plus 13 grader inne. Jag sitter med full mundering inklusive tjockvantar, mössa och funderar skarpt på ifall jag inte ska ta på mig rånarluvan och snöbootsen när jag ändå är igång. Om vi hade haft någon värme hade jag satt mig i bastun med alla kläder på.
Till och med stolen jag sitter på verkar ha frusit till is för jag kommer då inte loss.

JA, jag är väldigt negativ i mina inlägg känner jag. Men jag har en negativ period och en negativ inställning just nu. Kanske har ovastående någonting med saken att göra. Men även att jag saknar mina vänner och min familj. Jag saknar mina hästar. jag saknar att vara ute i alla väder och röra på mig i 4 h i sträck. Jag saknar att vara vältränad, jag saknar att vara smal. Jag saknar värmen och jag saknar min motivation.
Inte så kul för er läsare att läsa om mina dåliga dagar kanske, men mår jag dåligt behöver jag skriva om det, prcis som att jag behöver skriva och dela med mig av saker som får mig att må bra.

Jag vet att jag inte är tjock på nåt sätt. Men i mina ögon ser jag ut som ett fetto. Det enda jag ser när tittar mig själv i spegeln är avsky och hat. Hur lätt är det då att leva med sig själv? TÄnk er att leva tillsammans med den person ni hatar mest av allt på denna gjord, varje dag, varje timme, varje minut, dygnet runt, hela livet. Det skulle va ett helvete, eller hur? Ja, välkommen till min värld.
Jag vet att det inte sitter i kilona heller, det sitter i mitt huvud. Men jag har liksom gått omkring så länge jag kan minnas och känt så här, ja ända sen jag var typ tio år har jag stått framför spegeln, vänt och vridit mig i olika vinklar för att hitta fel. Jag letar fel. Vad kommer det ifrån egentligen? Jag har haft en fantastisk uppväxt med en underbar familj som aldrig ställt högre krav på oss än vad vi själva orkat med.
Men mina krav på mig själv har alltid varit dom absolut högsta. Kom jag tvåa i en tävling kände jag mig sämst, fick jag "bara" mvg- på ett prov kände jag mig totalt misslyckad.
Alla dom här kraven borde jag ju kunna vända till något bra, och hitta en jämn balans där jag dra nytta av min disciplin för att lyckas, för att komma framåt.

I somras vägde jag mindre än jag gjorde på högstadiet. Då var jag nöjd över att ja lyckats att gå ner alla dom där kilona jag avskydde så mkt. Men på nåt sätt var jag inte nöjd där, utan fortsatte att sänka ribban och sätta en ny lägre målvikt ju närmre den befintliga jag kom. Mitt första mål var att gå ner 10kg. Det gjorde jag. Sen ville jag gå ner ytterliggare två för att ha lite marginal. Sen var jag nere i minus 13 kg och tänkte att , jo men 15kg måste ja kunna klara av att gå ner. DÅ var jag nere i 53kg. Jag kände mig nöjd, men ändå inte tillräckligt nöjd för att stanna där. VIsst skulle jag klara att gå ner till 50, eller 49. Ja, 49 skulle vara en bra vikt. Och sådär fortsatte det hela tiden. Nu gick jag aldrig ner till 49, men "drömmen" finns fortfarande kvar att lyckas. Hur sjukt är inte det? Jag vet att om jag vägde 49 kg skulle jag se anorektisk ut, men ändå vill jag dit.  Jag har en ganska grov benstomme och massor av muskler som väger mkt, så den vikten passar inte min kropp. Min kropp trivs bäst  med en vikt runt 57, 58kg. Men i mitt huvud ser jag tjock ut med den vikten.
Jag har alltid varit smal och vältränad, fram till det där året när jag flyttade till Sälen, söp för mkt och tränade för lite. Det fortsatte när jag kom hem och vips hade jag gått upp 10kg. Rädslan at gå upp dom där kilona igen är ofantlig. Jag kan äta en macka, eller ännu värre ett äpple, och tro att dom där kilona bara hoppar på mig direkt.
Rädslan är ännu större nu när jag redan gått upp fem kilo på ett halvår, fem kilo till så är ja där igen. Jag vet inte hur jag lyckats gå upp fem kilo. Jag har tränat och ätit bra. Men inte tillräckligt tydligen. Nu kämpar jag varje dag för att gå ner dom där 5 kg som vägrar röra på sig. Hur fan kan några kilo göra att man mår så in i helvetes dåligt egnetligen? Det känns som att hela världen bara stirrar på mig och tänker: ska du verkligen äta det där du som är så tjock?

Gå till en psykolog då!? Jo, det har jag redan gjort, men inte fan hjälper det. Det är fan ingenting som hjälper. Om jag skulle sluta bry mig skulle jag ju bara gå upp ännu mer i vikt och till slut se  ut som en jävla flodhäst.
Värst av allt är nog ångesten och tankarna. Ångesten tar kål på mig, gör mitt liv till ett helvete. Den har liksom flyttat in och vägrar ge sig av.
Men jag vet också att jag fortfarande inte var nöjd i somras när jag vägde 53kg och var smal. Jag minns när jag stod framför spegeln och prövade kläder inför U2-konserten och tyckte att mina ben såg ut som två tjocka korvar. Min syster kom förbi och sa att min outfit var snygg, men att mina ben såg ut som två smaala streck. Vem hade rätt egentligen, vem var det som inte såg sanningen? Idag vet jag att det var jag som såg fel, för när jag tittar på kort från den dagen ser jag hur snyggt smal jag var. Jag såg det inte då, men idag när jag väger 5 kg mer kan jag se det, och önskar mer än allt att jag såg det då, så att jag kunde vara nöjd.
Men det verkar som att det inte spelar någon roll hur mkt man än förändras på utsidan så finns ändå alla dom där tankarna kvar i huvudet, man blir aldrig nöjd.

Likadant tror jag att det är med plastikoperationer. Man gör en liten förändring på något och säger att, ja efter det här kommer jag vara jätte nöjd med mig själv. Men inte fan är man det, utan man hittar istället nya fel att störa sig på. Jag hade som så många andra tjejer i min tonårs´period stora komplex för mina bröst. Jag var smal och trände mkt, därav en väldigt liten byst.(ja, hård träning och mkt bröstmuskler kan göra att brösten slutar växa.) Jag tyckte det var så jobbigt att jag knappt ens kunde byta om tillsammans med andra tjejer, jag trodde att dom skulle stirra och tycka att jag var ett freak och ett missfoster.
När jag träffade killar var det ännu jobbigare och det tog kål på mig.
Efter många om och men och funderingar i 9 år, fatta, faakking jävla 9 år så bestämde jag mig för att göra nånting åt saken. Som tur var hade jag en familj som ställde upp och för drygt ett och ett halvt år sen genomförde jag en operation. Det är det absolut bästa beslutet jag någonsin tagit. Äntligen kunde jag visa mig i bikini utan att känna mig som ett missfoster, äntligen kunde jag njuta av att få känna mig lite kvinnlig. Dom som säger att skönhetsoperationer inte hjälper en att må bättre, har nog fan aldrig mått som jag gjorde. För fan att det hjälpte så jälva mkt, för förstas gången någonsin kan jag titta på min bröst och säga att jag är bekväm. Men däremot har det inte hjälpt min självkänsla. Jag mår fortfarande skit över allt annat på min kropp, och mitt huvud tänker fortfarande fel saker. Men jag hade mått ännu sämre om jag fortfarande hade bröstkomplex.
Kanske kan verka dumt att lämna ut sig själv så här inför vem som helst, men varför ska jag hålla det hemligt? Från början var det bara mina "närmsta" kompisar som visste om det. Sen visade det sig att dom börjat tjoa hej vilt inför främmande folk på stan om vad jag gjort så då kan jag lika gärna berätta för resten av världen också. Fick nyligen chockade bemötanden när jag berättade för mina nu väldigt nära kompisar om min operation, dom trodde knappt på mig. Om man inte känner mig så syns det inte. Jag har bara gjort min kropp mer proportionelig. Det är dessutom ett så väldigt vanligt ingrepp idag att man borde inte bli så chockad över att var och varannan tjej går omkring med silikonbröst, och det är heller ingenting som vi som gjort det borde skämmas över, inget att försöka dölja. Vi har ju gjort det, så då ska vi väl stå för det också!  Jag menar, det är väl likadant som att fylla läpparna, göra ett ansiktslyft eller vad som helst, och det ser man ju utan att ens säga nånting.

ja, nu har jag väl lämnat ut mig tillräckligt tycker jag. Men fan så skönt att få skriva av sig och skriva ner allting. Jag hoppas detta inte kommer ha någon påverkan till mina framtida jobb.... haha. Förhoppningsvis är jag frisk då och det är ju som att du inte skulle få ett jobb för att du brutit benet en gång..det händer ju liksom inte!


smal och lycklig?