Malin

Ångesten, prestationskraven, samvetet, svartsjukan, självkänslan, ätstörningarna, you name it. Allting går hand i hand. En "olycka" kommer sällan ensam och allting har en förklaring. Det jag vill säga är att det finns en orsak till varför jag har hamnat där jag är nu. Och min största utmaning är att ta reda på vad den egentliga orsaken är. Om jag i dagsläget visste det, skulle jag inte vara där jag är. Jag har haft en fantastisk uppväxt med gränslös kärlek och en enorm trygghet. Jag har aldrig haft press från mina föräldrar att klara av någoning. De har stöttat mig i mina beslut och uppmuntrat det som jag själv velat göra. Man måste inte ha haft en trasslig och otrygg uppväxt för att få problem. Det kan hända vem som helst, av olika anledningar.

Jag kan bara tänka mig ungefär vad det är som har orsakat min enormt dåliga självkänsla, men jag vet inte hur jag ska ändra det eller försöka glömma det som hänt. Därför känner jag en stark längtan till Löwenströmska där jag kommer att få hjälp med att bearbeta mitt förflutna och allting som gjort att det blivit så här.

Ibland blir jag så arg på mig själv för att jag låtit mig ta så mycket skit. Ibland blir jag så arg på mig själv för att jag stått upp för mina åsikter och alltid sagt vad jag tycker. Ibland önskar jag att jag var en osynlig, tyst liten mus som inte besvärade någon. Andra människor har så svårt att acceptera människor som är rättfram, tar plats och visar känslor och uttrycker sina åsikter. Det är så synd. Ordspråket "att tala är silver, men att tiga är guld" är bland det värsta någon kommit på. Jag bara avskyr det.

Jag har som de allra flesta, haft olika komplex i min barndom/tonåren/och även nu. Som barn var jag väldigt liten och väldigt smal, men redan i 10års åldern stod jag framför spegeln, putade med magen och tyckte att jag var tjock. Jag minns inte när jag senast kunde se mig i spegeln och gilla det jag ser.

Många barn har så lätt för att vara elaka mot varandra. Inte med flit kanske, för man vet inte bättre. Men det är hemskt vad elaka de kan vara. Det var en av anledningarna till att jag hoppade av lärarutbildningen. Jag klarade helt enkelt inte av att bli konfronterad av 5-6 åriga barn med deras uppriktiga och ibland elaka kommentarer, påståenden, frågor etc. Och då var jag ändå 22 år!

Jag kunde nog vara ganska elak när jag var liten. Mest i ord tror jag. Att jag inte tänkte efter innan jag pratade, jag var ju bara ett barn. Men jag fick också utstå en jävla massa skit själv under hela min uppväxt. Allt från retsamma kommentarer av killar, utanförskap i tjejgäng på 3, fysisk mobbning av äldre killar, ren verbal mobbning av både jämnåriga tjejer och killar. Utanförskap i större gäng. Skitsnack och lögner och till och med mordhot vid ett par tillfällen.
Jag har inte haft det lätt. Varför jag blev en så uppskattad hackkyckling vet jag inte, men jag misstänker att det berodde på att jag sa ifrån, att jag mötte upp, gav igen, och inte ignorerade.
Ibland ångrar jag att jag inte var osynlig.

Jag kan nämna minst 5 personer från varje årskurs från ettan på lågstadiet till trean på gymnasiet och till och med under min tid på högskolan som mobbat/retat mig och som jag anser det, varit en del av det som jag idag mår så dåligt över. Jag hoppade av min yrkesutbildning till ridinstruktör när jag var 20 år på grund av utanförskap och mobbning. Det är fan sjukt hur grymma (och då menar jag grym som i elak) människor är!  
 

Jag har inte förlåtit och jag har inte glömt. Men jag har lärt mig att leva med det. Fast det är väl just det jag inte har. Jag lever med det, men jag lever inte bra. Kanske är det livets lott, kanske inte. Förhoppningsvis går det att ändra på, förhoppningsvis kan jag dra en ny lott, börja om och gå vidare.

Jag har under min uppväxt med väldigt stor hjälp av alla retsamma kommentarer och mobbning haft otaliga komplex. En del har jag lärt mig att leva med, andra har jag åtgärdat och de flesta finns kvar.

Detta har jag haft/har komplex för rent utseendemässigt...
sneda tänder
små bröst
små öron
hög och glansig panna
att inte kunna höja på ögonbrynen
tjock mage
svankig rygg
tjocka lår
korvfingrar
ful form på ögonen
finnar/dålig hy
tjocka ögonbryn
tunnt hår
uppåtnäsa
tjocka överarmar
raka höfter

Till alla er där ute. Döm inte så hårt. Ge alla en chans, oavsett utseende. Personligheten sitter inte på utsidan, det vet ju alla.


Ett stort MEN. Jag får inte glömma alla er som faktiskt fått mig att må mycket bättre. Som funnits där genom åren. Som stöttat och som har varit riktiga vänner. Jag är så tacksam över att det finns människor som är motsatsen mot de jag precis berättat om.

Anledningen till att jag delar med mig av det här är återigen för att jag vet att jag inte är ensam. Jag vill dela med mig för att jag mår bättre av att prata om det. Jag vill dela med mig av det jobbiga, precis som jag vill dela med mig av saker som ger mig glädje. Precis som att man ska kunna gråta när man är ledsen och skratta när man är glad. Och främst för att jag VILL dela med mig. Jag övar på att inte skämmas för den jag är!