Malin

Jag tog en sömntablett vid nio och somnade igår. Vaknade halv sex i morse med migrän. Tyvärr är det nackdelen med sömntabletter, att man somnar fort och sover några timmar utan att vara ett dugg utvilad när man vaknar igen.
Men igår hade jag inget val. Hade sån fruktansvärd ångest att jag trodde jag skulle dö. Dessutom var jag ensam på kvällen, vilket alltid gör ångesten starkare. Nu ångrar jag att jag inte åkte till stallet som jag hade tänkt.

Det är sjukt hur kroppen anpassar sig snabbt. Nu vaknar jag vrålhungrig varje morgon sedan jag "började äta". När jag endast åt en skål fil och ett äpple om dagen var jag sällan hungrig. Och om jag var det, räckte det med en kopp kaffe och en cigg så blev jag mätt.
Igår åt jag nästan som en normalperson. Frukost, lunch och middag, dock små portioner, men ändå 3 ggr. Och sedan tvingade jag i mig ett kvällsmål vid åtta. Jag avskyr det och idag känner jag mig lika fet som en flodhäst. Jag känner hur valkarna svämmar över och alla knotor som jag så länge kämpat med att få fram börjar sakta försvinna under allt fett. Det är en så hemsk känsla så ni förstår inte. Jag hatar det. Jag hatar det så mycket att jag skulle göra vad som helst, precis vad som helst för att få bli smal igen. Men!, jag gö det inte. För er skull. För Niklas skull. För mammas, och pappas, och Johans och Camillas skull. För farmors och mormors skull. För Catrins skull. För Hannahs. Och för alla mina andra underbara vänners skull. Och för mina framtida barns skull. FÖr mina katters skull. För allas skull, utom min egen.