Malin

Ibland får jag för mig att jag blivit frisk och inte behöver någon hjälp bara för att jag börjat äta bättre. Sedan kommer de där bakslagen 10 minuter senare som påminner mig om att jag inte är ett dugg friskare än för 3 månader sedan, bara inte lika mager.

Jag har fortfarande svårt att prata om min ätstörning. Jag skäms över det. Jag har berättat en del, mest om min anorexi. Den känns inte lika jobbig att prata om på samma sätt som bulimin. Bulimi handlar ju om att kräkas, Och vem skulle välja att kräkas frivilligt flera gånger varje dag, alla dagar i veckan? Vem skulle inte äcklas utav det?
Tyvärr är vi ganska många som gjort det här valet. Kanske inte frivilligt, mer som ett tvång, för att kunna bli smal.
Vad som helst. Jag gör vad som helst, bara jag blir smal. Även om det inkluderar att kräkas efter varje måltid. Det är svårt i början, men man vänjer sig farligt fort. Idag är det som en lek. Det är för enkelt. Så lätt att bara göra när man känner sig lite för mätt.
Jag får inte lika många återfall idag som för en månad sedan. Då var det varje dag. Utan undantag.  Det är därför jag har gått upp i vikt nu, för att jag inte kräks varje dag längre. Jag lyckas oftare motstå frestelsen att inte springa och spy direkt efter måltiden. Mest för att jag vet att alla andra har koll på mig, men också för att det är så äckligt, det gör ont och man får konstiga biverkningar i kroppen. För att inte tala om hur mkt stryk alla organ tar. Men jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte vill. Jag vill. Trots att det är motbjudande och farligt, så vill jag. Det är en befrielse. Och det är sjukt.