Malin

Jag hamnar i fällan, hur jag än gör.
Nu när jag har börjat äta lite smått igen, så har mina tränignstankar ökat. Jag vill träna, förbränna och kompensera mitt matintag. Det är det här som är så farligt... Eftersom jag inte kan se på motion och mat som två olika saker utan hela tiden sätter dem i förhållande till varandra är det extra viktigt att bryta all form av motion i samband med att jag börjar äta. Annars blir det ingen förändring, utan fortsätter bara i en ond cirkel. Det här kommer jag att få hjälp med på sjukhuset, men det är JUST NU det är jobbigt. Jag vill bara ut och springa en mil.
Jag skrev förut att jag skulle promenera till Östermalm...jag får ju inte egentligen, men jag vet inte om jag hålla mig ifrån det....

Ja, denna ständiga kamp. Bara för att man börjar äta är man inte frisk. Det kommer att ta lång tid, och risken för återfall är ju enorm, speciellt innan man fått hjälp och behandling. Jag får sådanan känslor varje dag. Hittills har jag inte varit ensam så att jag kunnat hoppa över måltider, eller springa och spy efter måltider...jag bävar inför den dagen då jag måste vara ensam.