Malin

Som jag skrivit tidigare har jag alltså haft ätstörningar i fyra år. Ätstörningens form har ändrats genom dessa år, men jag har så länge jag kan minnas, även innan ätstörningarna började på riktigt, aldrig haft en sunt förhållande till mat och träning.

Det började med att jag drabbades av en depression och panikångest som gjorde att jag inte kunde äta och jag gick ner tio kg i vikt. 
Efter några månader började jag att äta igen och efter ett år hade jag gått upp tio kg och lite till. Då bestämde jag mig för att banta.
Jag uteslöt all form av kolhydrater och följde dieten LCHF. Förutom att ändra kosten började jag att träna 2 pass om dagen, varje dag.
Efter en tid blev jag besatt av att bara äta nyttig mat. Jag kunde fortfarande äta mycket, men det fick bara vara extremt nyttigt. Och jag fortsatte att träna mina 2 pass om dagen. Jag utvecklade en ätstörning som heter ortorexi.

Jag var oerhört vältränad och smal, men var ändå inte nöjd. Nu började jag att hoppa över måltider. Åt ett äpple till luch och stack ut och sprang på kvällarna efter middagen, för att sedan gå och lägga mig utan att ha ätit.

Jag började åter igen att gå ner ännu mer. Detta sporrade mig så oerhört mycket att jag fortsatte med detta, trots att kroppen började säga ifrån.
Jag var konstant trött, svimfärdig och på extremt dåligt humör. Till slut, efter någon veckas svält stod jag inte ut längre. Jag gick till kylen och åt. Och åt. Och åt. Allt jag kunde hitta.
Sedan fick jag extrem ångest och kräktes upp allting igen. Det var då jag utvecklade bulimi.
Jag svälte mig själv så länge jag kunde, för att sedan hetsäta och kräkas. Om och om igen. Till slut varje dag.
I perioder kunde jag inte ens behålla 2 dl fil som jag åt till frukost. Allt som jag stoppade i munnen skulle ju göra mig tjock, alltså var allt jag stoppade i munnen tvunget att komma upp igen.

En dag bestämde jag mig för att sluta kräkas. Det var ångestframkallande, gjorde ont, var äckligt och det förstörde mina tänder och mina organ. Jag slutade kräkas och jag slutade i princip att äta. Jag kunde inte träna längre, min kropp orkade inte. Jag kände mig svimfärdig när jag gick upp för en trappa. Jag fick ångest tlil och med när jag fick i mig vätska, det gjorde ju magen uppsvälld.
Jag försökte genomlida dagarna med hjälp av kaffe och ciggaretter. Det gav mig lite energi och dämpade hungerskänslorna.
Så här höll det på i flera veckor, tills jag återigen inte kunde motstå kylens frestelser utan fick hetsätningsåterfall. Jag började kräkas igen. Jag varvade varannan dag med svält och varannan dag med at hestäta.
Under hela den här perioden blev min panikångest värre och jag fick akut hjälp på en psykmottagning för 2 månader sedan.
De ville lägga in mig direkt då de ansåg att jag utgjorde en fara för mig själv. Dels för att jag inte åt, dels pga mina suicidtankar och tidigare försök.
Så här har det fortsatt fram till i fredags natt, en av de värsta nätter någonsin. Och här sitter jag idag, fast betämd över att komma ur det här. Och första steget är att börja äta- Det är tungt och jobbigt och jag har ständig ångest. Att behålla maten jag ätit de här två dagarna gör mig helt skakig i kroppen, jag får yrsel och panikångest. Men tack vare stödet här hemma har jag i två dagar lyckats behålla allting.

För mig är det här återigen ett steg i tillfrisknadsprocessen att våga prata om det. Våga erkänna för mig själv att jag har ätstörningar.
Exakt vilken form av ätstörning jag har nu går inte att säga eftersom jag genomgått både anorexi, bulimi och ortorexi. Och den exakta diagnosen spelar faktiskt inte så stor roll, så länge jag kan ta till mig och förstå att jag faktiskt är sjuk och behöver hjälp. Och det faktum att jag har fått en plats på Capio Anorexi Center har fått mig att inse att det är allvarligt. Jag har inte insett det tidigare eftersom jag vant mig vid att ha ett osunt förhållande till mat och träning.
Nu vill jag bara att tiden ska gå fort fram till december så att jag äntligen ska få börja på heltid med min behandling.
Det jag måste jobba med fram till dess är att äta och att inse att jag inte måste vara smalast i hela Sverige när jag kommer dit. Idag har jag ångest över att jag kommer gå upp i vikt om jag fortsätter äta och att jag kommer vara tjockast på hela enheten där. Jag vill ju vara smalast, jag vill se sjukast ut.

Vad rubriken beträffar så betyder UNS "Ätstörning utan närmre specifikation". En ätstörning som tagit sig uttryck i olika former och gått igenom olika stadier, såsom anorexi , bulimi, ortorexi etc...

Oj, det här var svårt. Och jobbigt. Och jag har säkert glömt hälften och blandat ihop massor av saker, för jag har inte riktigt varit med mig själv under hela den här tiden.