7 dagar
Tog en promenad hem från universitetet och passade på att ha ett långt telefonsamtal med Catrin. Så sent som i morse tänkte jag på hur underbart det är att ha en vän som man känt i nästan hela sitt liv och som vet i princip allt om en. Allt blir så enkelt. I 17 år har vi känt varandra nu och det är bara början på vår livslånga vänskap. Ser fram emot att sitta med en varsin kopp kaffe och skvallra om samma saker som nu, sedan när vi är 93 och gamla och skröpliga, men ändå samma Catrin och samma Malin :)
Sitter nu uppkrupen i soffan med ett glas vatten och har precis jobbat klart för kvällen. Det känns otroligt skönt när jag kan stryka sak efter sak på alla mina listor. Jag är en listmänniska. Jag måste ha koll, kontroll, organiserat och perfekt. (Det är också en del av sjukdomen. Kontrollbehovet. Och alla sjuka tvångstankar.)
Oh, vilken sekund som helst kommer pojkvännen hem till mig. Så det här får bli sista inlägget för dagen. Vi hörs i morgon. Har skola på fm och en del ärenden att fixa, sedan ska jag träffa en gammal kompis som nyligen flyttat upp hit, kul!
Visar en bild som är 5 år gammal. Jag är 18 år, glad, lycklig och helt ovetandes om vilket helvete jag kommer att utsätta mig för. Ett halvår efter att den här bilden togs började allting. 
UPDATE: Ok, nu ljög jag. Det var inte alls fem år sedan det började. Det började för så mycket längre sedan än så, men då var det ingenting som jag led av på samma sätt, ingenting jag reflekterade över speciellt mycket. Det var väl först vid 19 som det började gå stadigt nedåt och har fortsatt så fram till idag, 4 år senare.
