anorexi och bulimi
Genom min anorexi och bulimi sätter jag ju alla mina framtidsdrömmar på spel. Men jag kan inte sluta, för då blir jag tjock. Det är en ständig kamp mellan min hjärna och min kropp, varje dag, varje minut, varje sekund.
Jag upptäckte i morse att jag har små sår på fingrarna på höger hand. Jag har ständigt ont i halsen, ont i lungorna och hjärtat och är konstant hungrig. Jag är livrädd för att inte kunna få barn i framtiden, livrädd för att dö, livrädd för att jag långsamt förstör mina inre organ, rädd för att mina tänder ska bli förstörda. Jag är medveten om alla risker som finns, ändå kan jag inte sluta.
Det här äcklar och skrämmer säkert många av er som läser, men jag orkar inte ljuga om vem jag är längre, orkar inte dölja sanningen och om jag fortsätter att förneka att jag är sjuk antar jag att jag kommer att dö till slut.
Hej du lilla söta! Det va jättelänge sen vi sågs o hamnade här för ett tag sen via fb! Det är hemskt o läsa det du skriver om dig själv, det är såklart bara du själv som har den bilden av dig själv. Vi andra ser nåt mkt mkt finare!! Du tar inte åt dig av det just nu, men du borde. Så många människor har inte fel, tänk på det! Tänk åxå på att du kommit en god bit påväg när du insett att du har problem. Du kommer igenom det här, fortsätt kämpa!! Kramar Carro
Svar; Tack för din kommentar på min blogg <3 Det gör ont i mig att du drabbats av anorexi! Varje person som jag hör drabbats av denna helvetets sjukdom lider jag med! Men en sak skall du veta! Det går att bli frisk! Bara man vågar släppa taget och se framåt! Se att det finns ett liv efter detta!
Jag var mycket mager när jag fick min diagnos. Jag var svårt uttorkad och döende. Jag kunde inte äta någonting och kunde definitivt inte dricka någonting! Allt var en omöjlighet och en vän till mig höll om mig medan mamma försökte få i mig vatten . . . Jag bara grät och grät och grät, ångesten var obeskrivlig! Efter ett års kamp blev jag inlagd på sjukhuset med sond i näsan och jag låg inlagd i nio månader, gick upp 25 kg och lärde mig att äta efter att blivit sondmatad i ett halv år. Det har varit jobbiga år, jag har kämpat för att bli fri ifrån min anorexi i tre år. Nu är jag på god väg att bli frisk. Jag äter normalt, kan äta nästan allt, dricker till och med mjölk som var såå otroligt jobbigt att dricka!
Näringsdryckerna, sondnäringen, dropp, sjukhuspersonal, min familj, mina vänner och framför allt mina djur! Räddade mitt liv! Jag var döende två gånger, till slut bad jag att bli inlagd på sjukhuset! Jag var så otroligt uttorkad att jag inte kunde prata längre. På nätterna skrek jag av smärta.
Jag är glad att jag slipper allt som hade med anorexin och svälten att göra! Jag är på sjukhuset fyra dagar i veckan och får fortfarande hjälp med mycket samtal, måltidsstöd osv för att lära mig att leva mitt "nya" liv. Lära mig att acceptera min kropp osv osv.
Det har varit en otroligt lång väg, en svår väg med svår svält och självmordstankar och en enorm hjälplöshet! Men en sak som inte får glömmas! Jag har hela tiden jobbat mot ETT ENDA mål! och det är att bli frisk! Även om jag många gånger skrek "låt mig dö" för att det var så jobbigt.
Du är stark, har man fått en ätstörning är man stark. Annars klarar man inte att svälta!
Vill du ha stöd, någon att bolla tankar med och som finns där och lyssnar så finns jag här. Du kan alltid prata med mig!
Lämna din e-mail adress i en kommentar på min blogg så sänder jag ett mail till dig, jag godkänner inte kommentaren så ingen annan kan se din e-mail adress.
En sak vill jag lova dig! Även om det känns omöjligt att bli frisk! Så GÅR det! Det GÅR att bli frisk!!! Och livet är såå värt att leva! Idag äter jag normalt och jobbar 50%! Det är helt otroligt!
Jag är ett bevis på att det går att göra det omöjliga, att det går att ta sig upp ur mörkret det säger alla. Jag överlevde emot alla odds.
Kramar, Katie Grün
Så nu har jag lagt till dig på msn. Kommer ett mail ifrån mig snart <3
