Malin

När jag fick veta att jag fått en tid på ett anorexicenter var min första tanke; De kommer ju inte släppa in mig, jag är för tjock. De kommer tycka att jag ska åka på bantningsläger istället.
Självklart hade jag helt fel och har som jag skrivit blivit erbjuden en behandlingsplats. Tyvärr är väntetiden lång och ibland får man vänta upp till 3 månader innan man får börja. Men jag har haft tur. Allting har gått relativt fort och nu är det bara några dagar tills jag ska dit på "rundvisning och information" och då drar allting igång på riktigt.
Det sjuka är att jag fortfarande tänker att jag är för tjock för att få komma dit. Jag ser ju inte anorektisk ut och jag äter ju faktiskt ibland. jag tänker att jag måste äta ännu mindre de här 6 dagarna som är kvar, för att de överhuduvtaget ska släppa in mig och hjälpa mig, så att de inte ångrar att de erbjudit mig en plats.

Baksidan med den här sjukdomen är ju att det inte alls syns på alla. Kroppen reagerar olika på alla människor. Eftersom jag dessutom har "en släng"(jag skäms för mycket för att skriva det rakt ut) utav bulimi kanske kroppen hinner ta upp lite näring från maten innan den kommer upp igen, och då blir jag inte lika mager som en ren anorektiker. Men oavsett  vikt så är det ångesten som är värst. Det är ångesten som skapar sjukdomen och det är ångesten som är sjukdomen. Och ångest syns inte på utsidan.

Nu ska jag gå och köpa kaffe och sen fortsätta att plugga.