Malin

Jag hade tänkt börja detta inlägg med ett: Sorry, men jag orkar inte blogga idag. eller i morgon. kanske om några dagar, för jag mår inte bra.
Men så loggade jag in och möttes av kommentarer som helt fick mig att vända om. Att jag faktiskt, genom att öppna mig om min sjukdom som jag gör, kanske hjälper någon annan där ute, som känner igen sig och inte önskar något annat än att få prata med någon om det, någon som vet hur det är. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta skriva, kanske inte om de allra djupaste känslorna, för de skrämmer nog bort varenda en härifrån, inklusive mig själv, men om saker som jag tror kan vara till hjälp för någon som mår som jag... Att ha anorexi och bulimi är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Det är hemskt och fruktansvärt och jag är rädd för att jag jag ska ta död på mig själv, varenda dag.

Hade en fruktansvärt jobbig kväll och natt med återkommande panikångest och andra ångestattacker. Och min pojkvän åker utomlands på jobb i veckan, så idag skjutsar han ner mig till Norsholm för några dagar. Han låter mig inte vara ensam hemma när han är iväg, och det finns inte ord för hur mycket jag uppskattar hans otroliga stöd i allt det här.

Nu ska jag försöka ägna en stund åt mina sociologistudier här på skolan innan jag ska hem och packa lite. Återkommer senare med lite bilder.