Malin

Det finns inte ord för hur glad (och förvånad)jag är  över hur många som peppar och bryr sig här på bloggen och i mitt liv. Som anorektiker och bulimiker (ja, alla ätstörningar) har man en sjukt dålig självkänsla och tror att man inte är värd ett skit. Man är fulast och tjockast i hela världen och ingen skulle märka om man gick och dog. Jag vet att det inte stämmer, men det är så tankarna går. Därför blir jag lika varm om hjärtat för varje peppande kommentar jag får, skriftlig som muntlig. Ert stöd är obetydligt, oavsett om jag känner er eller inte.

Jag vet att flera av er som läser har fastnat i samma fälla som mig, men lyckats ta er ur den, mer eller mindre. Ni är mina förebilder, och jag önskar och hoppas att jag också klarar av att ta mig loss. Men som min mamma sa här om dagen; Jag är inte riktigt redo än, jag vill inte bli frisk av hela mitt hjärta, jag är fortfarande för rädd för att gå upp i vikt, fast jag vet att det är precis vad jag borde göra.  Det är en ond cirkel. Man vill, fast man vill inte.

Det som gör mest ont är att se hur jag orsakar min familj och mina närmaste så mycket lidande. Jag mår väldigt dåligt över att göra de jag älskar så illa. Jag ska kompensera det, jag lovar. Oj, vad jag ska!