Malin

Klockan närmar sig tolv och jag antar at det börjar kurra i många magar där ute. Åh, äntligen lunch tänker nog de flesta. Sedan finns det vi andra, som också är ganska många, som istället tänker...åh klockan närmar sig tolv, nu har jag klarat mig utan mat i exakt si och så många timmar, och jag klarar nog 4 timmar till. Ja, det gör jag.
Visst skulle det vara gott med mat, det är jag säker på, men ångesten precis innan första skeden eller gaffeln når munnen och efter att man svalt tugga efter tugga blir ångesten så total att det inte är värt det, inte någonstans. Valet mellan att äta och att inte äta blir helt plötsligt väldigt enkelt.

Igår gjorde jag ett test och åt 1/3 portion mat till lunch istället för ett äpple och potatisbullar till middag på kvällen. Jag gjorde ett test för att se hur jag skulle må, eftersom jag inte ätit mat på så länge. I efterhand var det inte värt det, känslomässigt. Det var därför jag inte skrev något igår. Tjockkänslan är värre än någonsin och det känns som att jag fördubblat mig själv tio ggr. Men jag vet att när jag börjar min heldtidsbehandling på L. kommer den här känslan att infinna sig konstant eftersom vi inte kommer att göra annat än äta och vila. Men jag ska klara det! Just nu oroar jag mig mest för hur jag ska klara av veckorna fram till dess.

Nu ska jag fördriva tiden vid datorn en stund innan det är dags för föreläsning. Sedan ska jag ta en promenad till stan och möta upp pojkvännen.