Malin

När jag igår fattade beslutet att gå ut och "festa" visste jag att det skulle innebära en söndag fylld med ångest och sjukdom, men jag valde att förskjuta de tankarna och bara leva i nuet. Det är väl bra på ett sätt, att jag tillåter mig att ha kul. Men när jag sitter här på söndagkvällen med en stor klump i hela mig vet jag att det egentligen inte är värt det. Bakfylleångest har väl alla haft någon gång antar jag...addera det med 10 miljarder så får ni den ångesten jag sitter med här just nu.
Idag hade jag planerat att göra massor av roliga saker. Tror ni jag gjorde en enda av dessa? Nej, jag har legat i soffan hela dagen och mått allmänt jättedåligt.
Ironiskt nog så har jag spenderat större delen av dagen med att kolla på en dokumentär om bantning på tv. Jag kommer på mig själv med att tänka; Åh, vad duktiga de är som klarar att banta, som klarar att gå ner. Jag blir jätteavundssjuk för att jag inte klarar av det.
Det sjuka är ju alltså att jag jämför mig med dessa 100kg tunga kvinnor och tycker att jag ser likadan ut. Jag ser mig själv som en av alla dessa överviktiga människor som måste banta och gå ner i vikt. Jag placerar mig omedvetet i det "tjockare facket" i de flesta situationer.
När jag sitter ner tror jag att jag tar upp lika mycket plats som två säten, och blir lika förvånad varje gång när jag knappt fyller ett halvt... Det är för mig helt ofattbart.
Ungefär som filmen Min stora kärlek, ni vet...Där killen ser en överviktig tjej som jättesmal och inte förstår hur hon kan sitta sönder stolar eller varför hon har så enormt stora underbyxor...Fast med mina tankar och min syn är det ju helt tvärtom... Jag ser mig själv som den stora tjocka tjejen, fast jag egentligen inte alls är det.

Det är sjukt hur lätt man kan lura och ljuga för sig själv tills det blir sant.

Ni har säkert sett den förut, men den här bilden beskriver bättre än ord hur jag känner och vad jag på riktigt tror.