En del av mig
Det går tydligen inte att blogga via mobilen jag har nu...min är på reparation och den här lånemobilen vill inte samarbeta på något plan.
Det här med att vara sjuk. Det här med att kroppen säger ifrån. Idag fick jag kasta mig ut från föreläsningen pga plötslig yrsel, skakningar och suddig blick. Jag vet att det är kroppens sätt att säga ifrån. Men min kropp och hjärna vill inte samarbeta. jag slits åt två håll.
Sprang till 7/11 och köpte en flaska vatten. Nu känns det bättre, men mina händer är iskalla. Jag undrar om folk tittar snett på mig om jag sitter med vantar i datasalen...
Nu kanske ni undrar varför jag helt plötsligt väljer att skriva om det här. Men jag har insett att det är en del i tillfriskningsprocessen att kunna prata om det. Det är ett sätt för mig att förstå och faktiskt acceptera att jag är sjuk. Jag är ju, trots allt detta, samma person. Samma Malin. Och jag förstår inte varför jag ska dölja det som är en del av mig. Det här är någonting jag kommer att bära med mig för alltid, och förhoppningsvis kunna se tillbaka på, och tänka; vilken tur att jag tog mig ur det! För det hoppas jag att jag kommer att göra. Jag förstår inte hur det ska gå till, men jag hoppas.
Om en stund ska jag promenera ut i solen och njuta av att det är höst. Och tänka på vilka underbara vänner jag har.
Det här med att vara sjuk. Det här med att kroppen säger ifrån. Idag fick jag kasta mig ut från föreläsningen pga plötslig yrsel, skakningar och suddig blick. Jag vet att det är kroppens sätt att säga ifrån. Men min kropp och hjärna vill inte samarbeta. jag slits åt två håll.
Sprang till 7/11 och köpte en flaska vatten. Nu känns det bättre, men mina händer är iskalla. Jag undrar om folk tittar snett på mig om jag sitter med vantar i datasalen...
Nu kanske ni undrar varför jag helt plötsligt väljer att skriva om det här. Men jag har insett att det är en del i tillfriskningsprocessen att kunna prata om det. Det är ett sätt för mig att förstå och faktiskt acceptera att jag är sjuk. Jag är ju, trots allt detta, samma person. Samma Malin. Och jag förstår inte varför jag ska dölja det som är en del av mig. Det här är någonting jag kommer att bära med mig för alltid, och förhoppningsvis kunna se tillbaka på, och tänka; vilken tur att jag tog mig ur det! För det hoppas jag att jag kommer att göra. Jag förstår inte hur det ska gå till, men jag hoppas.
Om en stund ska jag promenera ut i solen och njuta av att det är höst. Och tänka på vilka underbara vänner jag har.
Kommentarer
Trackback
