Uppochner
Det värsta med att ha en ätstörning är att det hela tiden går upp och ner i sjukdomen. Ena stunden går allting enligt plan och man äter som ska utan att kompensera etc. Man tror att man börjar bli frisk. Och så kommer det där bakslaget, man halkar ner 5 steg på stegen och hamnar utan förvarning i en ännu djupare grop än innan. Man inser att man inte alls är frisk. Vad trodde jag? Att det skulle vara superenkelt och gå på en dag?
Herregud, vad tror jag om mig själv egentligen? Det tar för fan inte en dag att läka ett brutet ben, och inte fan tar det en dag att förändra sitt liv och börja om på nytt. Allting sker i små steg. Jag måste inse att även detta sker långsamt. Viktuppgången har skett snabbt, (men det är kroppens försvar). Allt det andra tar tid. Jag måste låta det ta tid.
Kommentarer
Trackback
