Malin

Jag tänkte, som utlovat, berätta lite om olyckan i onsdags. Men först vill jag tacka er för att ni bryr er så mycket och sänder uppmuntrande och värmande kommentarer!

Jag åker ju, som bekant, sjuktaxi till min behandling varje dag. Och i onsdags hamnade vi mitt i alla rusningstrafik i en av de större korsningarna utanför Sundbyberg. Det var långa köer och trångt överallt vilket skapade allmännt kaos eftersom alla var stressade och ville fram först. Det var tidig morgon och många trötta chaufförer bakom ratten på sina bilar med ögonen vilande på telefonerna istället för på vägen....Och plötsligt small det. Det lät som en bomb hade sprängts precis intill bilen. Men efter ett par sekunder märkte jag hur smärtan kröp upp i ryggen och nacken efter att jag slungats framåt och med ett bilbälte som skärde in i halsen, att "bomben" som jag trodde mig hört, var en bil som kört rakt in i vår taxi. Föraren i bilen bakom oss hade inte varit uppmärksam nog och inte märkt att vi stod still i väntan på att köra ut på motorvägen, vilket såklart resulterade i att vi fungerade som bromskloss och blev påkörda. Jag satt i baksätet på höger sida, precis där bilen körde in i oss så jag fick ta hela smällen. Vår chaufför och min medpassagerare som satt där fram kände ingenting mer än att bilen gled framåt av trycket bakifrån. 

Det var väl ungefär det som hände, ingenting dramatiskt egentligen, bilolyckor händer ju varje dag, men det händer inte MIG...har jag alltid tänkt. Men det gjorde det ju, och trots att det var en krock av mildare slag fick jag ändå fruktansvärda smärtor i rygg, nacke och högerarm och idag har jag fortfarande jätteont i ryggen när jag sitter ner. (Jag har aldrig någonsin haft problem/ont i ryggen innan krocken).
Hela onsdagen spenderades alltså på akuten för att undersöka och röntga i princip hela kroppen. Nu är det bara att vänta och se...Nack och ryggskador kommer ju ofta i efterhand. Men jag håller tummarna för att det inte blir några men utav det i framtiden.

I samband med krocken hade jag ett par hemska uppleveler till den onsdagen som satt i både torsdag och hela fredagen också, och sedan ytterliggare en sak som utlöste den värsta panikångesten/dödslängtan och smärtan jag någonsin upplevt. Kulmen var nådd, och natten fredag till lördag vill jag ALDRIG NÅGONSIN vara med om igen.
Mer än så vill jag inte berätta, jag tror inte ni vill veta och ni skulle bli både arga/galna och vettskrämda om jag sa mer.
Men idag mår jag efter omständigheterna bra och jag har fått fullt stöd från familj och pojkvän samt mina läkare. Och jag är lyckligtvis oskadd.

Tack.