11 januari
Om mindre än två veckor börjar jag min behandling. Ju närmre jag kommer desto mer rädd blir jag. Jag har inte en aning om jag har har att vänta (mer än att det kommer bli tufft såklart) eller vad som kommer att ske om dagarna...
Det som skrämmer mig mest är alla andra som kommer att vara där för behandling och att de kommer vara så mycket smalare än mig. Jag är helt övertygad om att jag kommer bli stoppad i dörren. Jag är rädd att bli utskrattad för att jag är tjock. Rädd för att väga mig(för jag vet ju att jag har gått upp), rädd för att bli granskad, rädd för att inte klara av det som förväntas av mig, både från andra och mig själv.
Jag är livrädd för att gå upp ännu mer i vikt. Jag trivs inte med mig själv som jag är nu. En stor flodhäst. Jag blir arg på mig själv för att jag låtit maten vinna. Att den har gjort mig till en tjock, ful och äcklig människa igen. Jag vill bara vara smal. Är det så mycket begärt?
Ezza och jag i onsdags innan ett dressyrpass i ridhuset.
Det enda som får mig att glömma bort är hästarna. Jag önskar över allt annat att jag hade en häst här uppe. Helst Nalle, men han är död, så det går inte.
