Jag och jag

Sitter ensam kvar här på behandlingen igen...slutar halv fem.
Det verkar som att dagarna bara blir jobbigare och jobbigare. Idag, dag 3 är värst hittills. Vill inte veta hur morgondagen blir. Mina känslor och tankar krigar konstant och jag vet inte var jag ska ta vägen. Stå ut tills det går över? Nja, det är inte så lätt.

Jag önskar att jag hade min lilla katt att komma hem till om kvällarna. Han skulle göra allting så mycket enklare. Men jag tror inte han skulle trivas som Stockholmsbo, tyvärr :(



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0