Malin

Jag bokstavligen hoppade upp ur sängen klockan sju i morse. Varför? Jo, jag ska till stallet såklart. Det är otroligt hur pigg och glad jag blir när jag vet att jag ska dit. Förstår ni varför jag behöver ta med mig Ezza alternativt skaffa en ny häst att ha i Stockholm? Jag klarar mig helt enkelt inte utan.

När tankarna inte är hos hästarna, vandrar de iväg till Löwenströmska och en stor klump formas i min mage. Usch, i morgon börjar jag. Det har gått så långsamt och så fort på samma gång. I juni ringde mamma och sökte hjälp för mig. I augusti (?) fick jag svar om att komma på samtal.  I oktober erbjöd de mig vård. i morgon, den 11 januari får jag äntligen komma dit. Det har varit en lång process, och den är inte ens i närheten av avslutad, det här är snarare början. Början på något svårt, något fantastiskt och någt väldigt väldigt skrämmande.



bild från Långholmen i Stockholm, i somras. Mamma och jag. Pappa står bakom kameran. Det här är ungefär en vecka innan de hämtade hem mig och ringde sjukhuset.