Malin

julia om Men hörrni!?: kan du berätta mer om din ätstörning? är ny läsare, det står inte så mycket om det i den kategorin. väldigt trevlig blogg!

Svar: Tack och absolut. Jag lider sedan flera år tillbaka av ätstörningar och det har gått väldigt mycket upp och ner, och tagit sig uttryck i olika former. I somras rann bägaren över och jag svimmade av utmattning, vilket ledde till att min mamma tog kontakt med Capio Anorexi Center där jag idag går på heltidsbehandling. Jag har alltid haft ett väldigt komplicerat förhållande till mat och träning. Jag har tränat, ofta flera gånger, varje dag så länge jag kan minnas och till slut gick det från att vara hälsosamt till att bara vara ett tvång. Jag fick ångest om jag inte tränade. Jag fick ångest om jag åt något onyttigt och blev då tvungen att kompensera i form av att ge mig ut och springa jättelångt. Så här höll det på väldigt länge fram och tillbaka. Det fanns perioder då jag brydde mig lika mycket och hade sjukt mycket ångest, men inte gjorde något åt det.

Jag vet inte själv när allting började eller riktigt varför det gick så långt som det gjorde. Jag tror att mycket handlar om min självbild och att jag aldrig tyckt om mig själv. Jag kan till och med sträcka mig så långt som att säga att jag hatar mig själv. Jag är min egen värsta fiende. När jag ser mig själv i spegeln, ser jag inte det andra ser. Jag har svårt att förstå och ta till mig att någon kan tycka att jag är söt eller snygg. Jag tror att andra ljuger när de säger att jag är smal. Jag ser vad jag ser, och det jag ser är en tjock, äcklig, fet och ful person som inte förtjänar att finnas till.

När jag mår dåligt har jag lätt att ta till ett destruktivt beteende och jag kan till och med bli rädd för mig själv. Ångesten är den största boven i allt detta kaos, och det jag måste jobba med att kunna hantera, för försvinna, det komme den nog aldrig att göra helt och hållet.

Idag är jag normalviktig efter att ha blivit "itvingad" mat i två månader, jag hatar det och tycker att det är det absolut värsta som kan hända, att bli normalviktig. Jag vill ju vara smal. Inte någon jävla medelmåtta.
Mitt problem idag är främst bulimin, och det är det jag jobbar mest med nu, att kunna äta utan att kompensera genom att kräkas. Jag har gått på behandlingen i en vecka och just nu är allting väldigt jobbigt, både känslomässigt, psykiskt och fysiskt. Det har gått lite bakåt och nedåt igen, men jag hoppas att det blir bättre ju mer jag kommer in i rutinerna.

Hoppas du är nöjd med ditt svar. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min ätstörning och alla tankar och känslor hit och dit, men det blir för jobbigt att dela med sig av så mycket här offentligt. Om du undrar över något mer eller bara vill skriva får du gärna maila mig på [email protected]

Jag ska försöka sortera upp alla mina inlägg så att de hamnar under rätt kategori också, så blir det lättare för er att hitta!