Malin

Om vägen mot ett friskt och hälsosamt liv utan ätstörningar!

Cheesecake och Gucci

Alltså, ni förstår inte vilka underverk den där hästen gör med mig och mitt sinne. Jag kom på mig själv med att gå omkring och sjunga i stallet idag. Konstant. När sjöng jag senast för att jag var glad?

Jag hoppade in i duschen och hoppade ut, jag skuttade uppför alla trapporna till min dörr och skuttade ut i köket för att göra mig ett kvällsmål.

Men det jag reagerade på mest var att jag tog för mig av en bit cheesecake OCH en bit pistagekrans i stallet utan att ens tänka på vad jag gjorde. Jag tog för att det såg gott ut och för att jag var sugen. Jag åt, och blev förvånad över att ångesten inte kom. Jag kände ingenting. Absolut ingenting annat än njutning! (ok, en gnutta ångest. Men det får väl alla?)

Det kanske är svårt för en del av er att förstå hur en häst kan göra en människa så annorlunda, så glad, SÅ FRISK! Nu vet jag att jag är långt ifrån frisk, men jag har tagit fem stora kliv framåt idag, och det är ENBART tack vare den där fantastiska hästen vid namn Gucci.

45 kg, nöjd och glad?

FUCK YOU, ÄTSTÖRNING! (Och jag blir arg på mig själv som fortfarande tycker att jag ser tjock ut på de där bilderna....)

Väger du 45 kg nu eller är det gamla bilder? Hur lång är du? Jag vägde 46, 165cm, i höstas när jag ammade o tyckte faktiskt jag var smal, men nu tycker jag att jag ser "större" (o fulare) ut, nu 49 kg...suck

Åh Malin! Vad glad jag blir av att du åt för att du ville, för att du var sugen, för att det såg gott ut och för att du kände för det. Eftersom du lider/lidit av bulimi kan jag tänka mig att du, precis som mig, unnat dig kakor och annat smarrigt i MÄNGDER, så att äta något med socker i är säkert inget nytt på så sätt. MEN. Nu åt du - och slutade. Du var nöjd.

Så jävla underbart! Så ska ju livet vara!

Angelica: De här bilderna är 3 månader gamla. Nu har jag gått upp några kg pga. behandlingen. Nu vet ju inte jag vilken kroppstyp du har, men 49 kg till 165 cm känns väääldigt lite. Du borde väga mellan 55 - 60 kg!

Ja, det känns helt fantastiskt att jag kunde äta -och sluta-och tycka att det var gott-utan att vilja kompensera bort det. Jag vet att det kommer bakslag, men varje litet steg framåt känns så underbart skönt att det är inte klokt!

Hej Malin. Ja, jag vet att 49 kg kanske är lite lite, men vad gör man när man inte vill väga mer...men vet att kroppen mår bättre av det...? Man slåss med sig själv fram o tillbaka o vet knappt ut eller in längre. Antar att du förstår? O du, härligt för dig att du vågade dig på kakorna. Själv äter jag allt men får också ångest av det, men det går. Hör gärna av dig om du vill växla några ord. (Det vill jag :))

Fina du!

45 kg är ingenting och jag hoppas du kommer ur denna hemska sjukdomen. Det friska livet är så mycket bättre. Jag håller tummarna för att allt ska gå bra.



Kram!