Svar på frågor om min ätstörning/ mina diagnoser
Madeleine n om P.S:
Kan inte du klandra dig sj mkt för att du hela tiden tänker på mat mm? Jag känner mig så
dålig o onormal
för att jag gör det o det leder till
ännu mer ångest. Jag vet ju att det är fel me. Ändå kan jag ej vara normal. Blir galen. Vet att jag skrivit till dig tidigare o du kanske kommer
ihåg.
Svar: Jag vet precis hur du känner. Jag blir ofta jättearg på mig själv för att jag varenda sekund tänker på vad jag äter, hur mycket och när etc. Att jag inte kan koppla bort och se framåt. Jag kan älta en och samma måltid om och om igen i flera dagar. Det händer också att jag blir arg på mig själv för att andra kan äta och må bra men inte jag. Jag undrar varför inte jag kan vara normal som alla andra, samtidigt som jag säger till mig själv att om jag skulle äta som alla andra, skulle jag bli jättetjock. Jag bråkar väldigt mycket fram och tillbaka med mig själv vilket skapar fruktansvärd ångest efterom det är ständiga krig i mig. (Vet inte om det förkarade din fråga så bra, men jag hoppas du fick lite rätsida på hur jag tänker..)
Cissi om P.S:
Jag har några frågor... För det första, skulle inte du kunna berätta lite mer om den där behandlingen du gå på? Jag är ny läsare och jag vet inte,du har kanske redan skrivit om det men i såna fall kan du inte svara med en länk då?
Och sen undrar jag även...har du under nån period tappat hår? Vet du om en ätstörning kan göra så att man tappar allt hår eller blir det bara tunnare? Du kanske inte vet det men jag frågar ändå ifall du gör det... För jag själv lider av en ätstörning och har väll inte märkt så jätte många "biverkningar" men nu har jag börjat tappa hår och är orolig att tappa allt...
Kram!
Svar: Jag har medvetet inte berättat så mycket om själva behandlingen jag går på, då jag dels inte får prata om vare sig medpatienter eller saker som händer där. Men jag kan berätta lite vad själva behandlingen går ut på.
Jag går på Capio Anorexi Center på Löwenströmska sjukhuset, en dagbehandling som innebär att jag är där varje måndag - fredag från tidig morgon till sen eftermiddag.
Behandlingen på Capio är inriktad på KBT, vilket betyder Kognitiv Beteendeterapi. Det går ut på att man har mycket övningar tillsammans i grupp, och flera aktiviteter som t.e.x skapande verksamhet för att öka vår kreativitet och inte sitta fast i tankarna på mat hela tiden.
Vi äter alla mål utom middag och kvällsmål på sjukhuset, men det får vi hjälp med att planera så att vi inte står helt handfallna när vi kommer hem på kvällarna.
Ett par ggr i månaden får vi även besök utav olika föreläsare som på ett eller annat sätt är involverade i vår situation.
Eftersom min behandling är inriktad på KBT har vi också olika mindfullnessövningar, som betyder att man ska öva på att vara i nuet, att inte älta eller oroa sig för framtiden. (Jag hoppas verkligen att jag inte har skrivit något som jag inte får om behandlingen, men allt det här finns att läsa på deras hemsida, så det borde inte vara några problem....)
och till din andra fråga; Ja, man kan tappa hår. När jag var som sjukast kunde jag dra av hårtestar från huvudet bara genom att i princip nudda med handen. Att man börjar tappa hår tyder på näringsbrist och det är jättefarligt. Har du varit i kontakt med någon läkare ang. din ätstörning?
De flesta "biverkningarna" kommer ofta efter en ganska lång tid när kroppen inte orkar mer. Förutom att börja tappa hår kan man även få ökad behåring på kroppen, framförallt underarmarna (det fick jag). Ju längre du misshandlar och svälter din kropp, ju fler biverkningar kommer du att få, och att tappa hår är nog den mest lindriga av dem alla!Anonym om Det är så synd om mig!:
och jag tror jag har allergi mot .. det mesta :P helt stört!
jaha, har du bordelinediagnos? Kan du inte berätta mer om det?
Svar: Jag tror (som min pojkvän sa) att alla normala människor lider av någon slags personlighetsstörning. Ingen kan ju vara normal på alla sätt.
Jag tycker att den här texten beskriver just min Borderlinediagnos väldigt bra:
"Det främsta problemet för dessa personer är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen leder till svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att skapa en stabil självkänsla.
Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning." (Wikipedia)Ja, jag har haft kontakt med läkare i samband med bupbesök men både läkaren och de andra på bup säger (bokstavligen) att de inte kan hjälpa mig. Men jag måste ändå gå dit varannan vecka. Så det mesta känns ganska hopplöst nu när inte enns de på bup ser nån lösning på problemen. De verkar inte se allt...eller de rättare sagt förstår inte...
Jag menar här är jag... bara 14 år och jag har haft detta "beteendet" i två år men har mått dåligt och haft det jobbigt med maten sen jag var 6 år. Hur kunde jag ha problem med maten redan då då? Jo, för mina föräldrar satte mig på viktkoll redan vi 6 års åldern och mätte bmi prata mat m.m. bara för de var rädda att jag skulle bli överviktig. Seriöst, jag ville ta livet av mig vid 9 års ålder men ändå verkar ingen riktigt se problemen...
Själva ätstörningen är "farlig" det vet jag och jag vill ha hjälp för jag är rädd, för att jag tappar hår är inte den enda "biverkningen" jag har... Jag får riktigt ont i magen när jag äter, då och då blöder jag i halsen, jag blir helt "skakis" och skakar som om jag fryser m.m. Jag vill ha hjälp för jag är inte stark nog att klara nåt själv men ingen kan ju hjälpa mig så jag antar att jag får leva så här...
jag förstår exakt hur du menar för jag känner likadant.. Alla säger till mig att du som är så smal du kan verkligen äta o äter du oftare förbränner du ännu mer men det funkar inte för mig. Jag önskar så mkt att jag kunde äta som de andra utan att känna ångest men så fort jag försöker äta normalt så sätter de sig på de ställena där de ej ska o jag tycker jag går upp fortare i vikt än ngn annan. det är verkligen skit jobbigt. I vissa perioder kan jag äta normalt sen börjar jag slarva och är tillbaka..så går de för mig hela tiden. Jag önskar bara att jag kunde sluta tänka o fokusera på annat ist
