Söndagsångest
Tvivel
Det förflutna kommer ikapp mig, hur fort jag än springer
Mest av allt blir jag så jävla förbannad på att HON är en så stor del av hur jag mår idag. Jag blir så arg över att ingen gjorde någonting. Att ingen tog det på allvar. Den här tjejen var en allt igenom elak person som fick fler än mig att må dåligt.
Hon gjorde mig så illa att jag inte ens idag kan förlåta henne för att hon tog ut sin egen osäkerhet på mig och andra runt omkring. Jag skulle med glädje kunna hänga ut den här personen och orsaka ett rent helvete för henne, men sådan är inte jag. Och jag vet att jag inte skulle må bättre utav det heller.
Och jag kan inte lägga all skuld på henne, för jag har varit med om saker som ni inte ens i er vildaste fantasi skulle vilja vara med om, hon är bara en i mängden av alla händelser som fått mig att hamna där jag är idag. Men det är hennes ord och hennes sjukliga engagemang att vända alla emot mig som jag minst av allt kan glömma som om det aldrig har hänt.
jag kan på det mest ärliga sättet säga att jag hatade henne. Och jag kommer ofta på mig själv med att tänka att jag fortfarande hatar henne. Det kan jag såklart inte göra, eftersom jag itne känner henne idag. Men jag hatar fortfarande det hon har gjort, och jag önskar att jag på något vis kunde få henne att FÖRSTÅ vilket helvete hon har utsatt mig för.
Jag hoppas för din egen skull att du är annorlunda idag. Men jag hoppas också att du ALDRIG någonsin kommer att glömma HUR du har varit.
Att utmana sig själv
Det blev så stressigt igår innan konserten att jag inte hann blogga, och när vi kom hen stupade vi i säng. Eller ok, vi såg ett avsnitt av Lost först, och sedan stupade vi i säng.
Nåja, idag är en ny dag (som vi säger här på sjukhuset) och vi har alla förutsättningar att lyckas ÄNNU bättre än igår.
Jag bestämde mig för att utmana mig själv i morse. Det här är ett stort steg som känns riktigt obehagligt men jag känner mig samtidigt stark för att jag vågade. Jag har klätt mig i en tajt tröja. Jag känner mig hemskt tjock, och jag tar för givet att ALLA andra stirrar på min mage och undrar vad fasen jag gör här på ett anorexicenter. Men screw you everyone; Jag är här för min skull, så sköt er själva och skit i mig.
Så här går det självklart inte till i praktiken. Men jag känner att jag måste skriva så här till mig själv för att övertyga mig om att det faktiskt inte är ngn. mer än jag själv som bryr mig om hur mycket magen putar ut eller inte.
Ja, en morgonens tanke bara. Jag har bestämt mig för att ta mig an EN utmaning (till att börja med) varje morgonfrån och med nu.
Mitt mål är att kunna vara stolt över min kropp. Stolt över min mage och känna att den är lika fin oavsett om den putar ut eller inte. (5 år gammal bild)
Måndag vecka 9
Nu ska jag äta frukost. 24-åringen ser fram emot det, 5-åringen hatar det.
Mina mål
En sån där dag som jag önskar att jag var någon annan
Svar på frågor om min ätstörning/ mina diagnoser
Madeleine n om P.S:
Kan inte du klandra dig sj mkt för att du hela tiden tänker på mat mm? Jag känner mig så
dålig o onormal
för att jag gör det o det leder till
ännu mer ångest. Jag vet ju att det är fel me. Ändå kan jag ej vara normal. Blir galen. Vet att jag skrivit till dig tidigare o du kanske kommer
ihåg.
Svar: Jag vet precis hur du känner. Jag blir ofta jättearg på mig själv för att jag varenda sekund tänker på vad jag äter, hur mycket och när etc. Att jag inte kan koppla bort och se framåt. Jag kan älta en och samma måltid om och om igen i flera dagar. Det händer också att jag blir arg på mig själv för att andra kan äta och må bra men inte jag. Jag undrar varför inte jag kan vara normal som alla andra, samtidigt som jag säger till mig själv att om jag skulle äta som alla andra, skulle jag bli jättetjock. Jag bråkar väldigt mycket fram och tillbaka med mig själv vilket skapar fruktansvärd ångest efterom det är ständiga krig i mig. (Vet inte om det förkarade din fråga så bra, men jag hoppas du fick lite rätsida på hur jag tänker..)
Cissi om P.S:
Jag har några frågor... För det första, skulle inte du kunna berätta lite mer om den där behandlingen du gå på? Jag är ny läsare och jag vet inte,du har kanske redan skrivit om det men i såna fall kan du inte svara med en länk då?
Och sen undrar jag även...har du under nån period tappat hår? Vet du om en ätstörning kan göra så att man tappar allt hår eller blir det bara tunnare? Du kanske inte vet det men jag frågar ändå ifall du gör det... För jag själv lider av en ätstörning och har väll inte märkt så jätte många "biverkningar" men nu har jag börjat tappa hår och är orolig att tappa allt...
Kram!
Svar: Jag har medvetet inte berättat så mycket om själva behandlingen jag går på, då jag dels inte får prata om vare sig medpatienter eller saker som händer där. Men jag kan berätta lite vad själva behandlingen går ut på.
Jag går på Capio Anorexi Center på Löwenströmska sjukhuset, en dagbehandling som innebär att jag är där varje måndag - fredag från tidig morgon till sen eftermiddag.
Behandlingen på Capio är inriktad på KBT, vilket betyder Kognitiv Beteendeterapi. Det går ut på att man har mycket övningar tillsammans i grupp, och flera aktiviteter som t.e.x skapande verksamhet för att öka vår kreativitet och inte sitta fast i tankarna på mat hela tiden.
Vi äter alla mål utom middag och kvällsmål på sjukhuset, men det får vi hjälp med att planera så att vi inte står helt handfallna när vi kommer hem på kvällarna.
Ett par ggr i månaden får vi även besök utav olika föreläsare som på ett eller annat sätt är involverade i vår situation.
Eftersom min behandling är inriktad på KBT har vi också olika mindfullnessövningar, som betyder att man ska öva på att vara i nuet, att inte älta eller oroa sig för framtiden. (Jag hoppas verkligen att jag inte har skrivit något som jag inte får om behandlingen, men allt det här finns att läsa på deras hemsida, så det borde inte vara några problem....)
och till din andra fråga; Ja, man kan tappa hår. När jag var som sjukast kunde jag dra av hårtestar från huvudet bara genom att i princip nudda med handen. Att man börjar tappa hår tyder på näringsbrist och det är jättefarligt. Har du varit i kontakt med någon läkare ang. din ätstörning?
De flesta "biverkningarna" kommer ofta efter en ganska lång tid när kroppen inte orkar mer. Förutom att börja tappa hår kan man även få ökad behåring på kroppen, framförallt underarmarna (det fick jag). Ju längre du misshandlar och svälter din kropp, ju fler biverkningar kommer du att få, och att tappa hår är nog den mest lindriga av dem alla!Anonym om Det är så synd om mig!:
och jag tror jag har allergi mot .. det mesta :P helt stört!
jaha, har du bordelinediagnos? Kan du inte berätta mer om det?
Svar: Jag tror (som min pojkvän sa) att alla normala människor lider av någon slags personlighetsstörning. Ingen kan ju vara normal på alla sätt.
Jag tycker att den här texten beskriver just min Borderlinediagnos väldigt bra:
"Det främsta problemet för dessa personer är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen leder till svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att skapa en stabil självkänsla.
Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning." (Wikipedia)Kolhydrater är inte farligt
Jag blir så fruktansvärt bestört varje gång jag läser en kommentar som handlar om bantning/uteslutning av den ena basvaran efter den andra.
Kolhydrater är livsnödvändigt för ALLA. Utan kolhydrater slutar vår kropp, och framför allt vår hjärna, att fungera.
kolhydrater är hjärnans främsta energikälla, och vad tror ni händer om man utesluter just detta?
Jo, man blir trög, bokstavligt talat.
Det är såklart inte bra att äta för mycket kolhydrater. Precis som det inte är bra att äta för mycket kött eller ägg. Allting handlar om balans. Med en välbalanserad måltid enligt tallriksmodellen kan jag på hedersord lova att ni inte går upp det minsta i vikt.
Jag lovar er. Det är INTE värt det någonstans att må så dåligt som jag har gjort/tidvis gör bara för att vara smal och snygg. Jag har uplevt perioder där allting är svart pga. att jag gett hjärnan för lite energi, jag har varit med om kollapser och jag har varit klumpig som en treåring, bara för att jag ville hålla mig smal.
Jag har, som ni vet, ännu en lång väg kvar att gå. Men jag är alldeles för intelligent och smart för att vilja kasta bort mer utav mitt liv på att vara smal och olycklig.
Jag köpte en tröja för någon månad sedan utav "Blondinbella" som jag tycker att ALLA borde ha.... (jag tar ofta fram t-shirten ur garderoben och läser meningen om, och om igen för att peppa mig själv).
Kloka ord
Anja Pärson om kroppsideal;
"Jag är inte ute efter att bli snyggast i världen. Jag är ute efter att bli bäst i världen. Och jag använder min kropp som ett verktyg för att nå mitt mål".
Dagens bästa! Tack Anja. 
Självkänsla och självförtroende
För att kort beskriva de båda begreppen en gång för alla;
Självförtroende- handlar om det jag gör
Självkänsla - handlar om den jag är
Är ni med?
För att exemplifiera: Jag har EXTREMT dålig självkänsla, vilket är en stor anledning till min ätstörning. Men mitt självförtroende ligger på topp. Jag vet till exempel att jag är väldigt duktig på att rida och ha hand om hästar.
Självkänslan: jag hatar mig själv, tycker att jag är ful och tjock och äcklig. Helt värdelös som person.
Självförtroendet: Jag är sjukt duktig på att rida. Och jag vet att jag kommer att rida OS i dressyr en dag.
no good day
Men jag har blivit tillsagd att ta en dag i taget, en måltid i taget. Så det ska jag försöka med idag. Och jag ska försöka att inte tänka på att jag misslyckades förra veckan och i helgen.
Vi hörs efter lunch. Och ikväll kommer bilderna både från stallet och galan del 2.
en del av mitt vardagsrum. Jag älskar "palmen"
och ännu ett svar
Hejsan... Läst din blogg ett tag och vart i samma situation som dig. Ätströrningar. Men något jag inte kan undvika att se i din blogg är hur synd du tycker om dig. Exempelvis: "Jag hade verkligen inte klarat av att åka kommunalt kl sju på morgonen varje vardag.....Någon fördel ska man ju ha av att vara sjuk åtminstone."
Du har tur att du får den hjälp du får. Min kropp tog mitt hjärta som näring och trots att döden var runt hörnet blev inte jag skjutsad av taxi eller engagerad personal på behandling.
Vill absolut inte sitta här och ödsla tid på att kränka, men tycker att du verkligen ska se det du har, inte det du vill ha och fortsätt vara duktig!
Ätrstörningar är en egoistisk sjukdom där man sätter sig själv i första hand och ser inte de andra drabbas.
Hoppas du inte tar illa vid, jag hade önskat att någon öppnat mina ögon i det läget :)
(Behöver inget svar, men en tanke på de jag skrivit)
Svar: För det första, den mening du har citerat var skrivet en smuuula ironiskt, om du inte förstod det. För det andra, jag betalar för att åka taxi, alltså ingenting jag får gratis.
Och ja, självklart tycker jag synd om mig själv. Samtidigt som jag hatar mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Men det är ju så när man har en ätstörning, man blir väldigt fokuserad enbart på sig själv. Och jag är sjukt tacksam över att min familj och mina vänner handlade så fort som de gjorde och verkligen tog det som hände på allvar. Och jo, jag ser faktiskt hur illa mina närmaste har farit på grund av mina problem och det är det absolut värsta att se.
Och att se det jag har? Det är en helt omöjlig sak att göra i mitt läge. Jag ser ju precis allting jag inte har och vill ha, det är ju det jag får hjälp med att förändra nu. Att jag ska vara nöjd med det jag har och inte sträva efter för mycket. En ätstörning ligger i grund och botten inte i maten, det är maten vi börjar kontrollera för att hantera våra egentliga problem.
Jag kan inte mer än att beklaga att du inte haft samma stöd och hjälp som jag har, det borde alla få.
Svar
| Kommentar | Tid | ||
|---|---|---|---|
Anonym om Förmiddag ute i solen:
Hur dum kan man vara och skriva en sådan kommentar hos en som har den sjukdomen!!! Skäms. Fy fan vad dåligt och kränkande!!!!!!! |
26 Januari, 18:20 | ||
Elena om Förmiddag ute i solen:
Hej! Läs min blogg:--------------------- här kan du läsa om min kamp till att bli så smal som möjligt. Kram.Möttes bland annat utav dessa kommentarer när jag loggade in på bloggen. Vad gäller Elena så tycker jag mest synd om henne som inte förstår vad i helvete hon utsätter sig för. Och ja, det är precis som anonym skriver, väldigt kränkande och dumt gjort av Elena att tipsa mig, som lider av ätstörningar, om en sådan blogg. För en månad sedan skulle jag klickat mig in på bloggen direkt för att bli triggad och få mer tips på hur jag skulle kunna bli smalare. Nu tänker jag annorlunda. Hennes blogg är den SISTA jag någonsin skulle gå in och läsa. Gör inte det ni heller, uppmuntra henne inte till att förstöra sitt liv ännu mer. |
Tankar den här morgonen
* Jag vill inte gå på behandlingen
*Där måste man äta
*Då blir man tjock
*Jag vill inte bli tjock
*Jag vill bli smal
*Alltså måste jag sluta äta eller kompenera allt jag äter
Skulle mina behandlare se det där skulle de bli galna....Jag blir ju galen på mig själv för att jag skriver så där. Jag vet ju att inget av det stämmer, men det hjälper inte. Jag ser vad jag ser och jag känner vad jag känner.
Men det ska jag ändra på. Jag försöker varje dag, men det är svårt. Och det går upp ibland. Och ner ibland.
Men en dag ska jag skriva så här och tro på det. Och följa det.
*åh, mat. Så gott
*så kul det var att träna idag, nu ska njuta av ett wienerbröd
* Jag är så fin idag och känner mig helt fantastisk
Fan så svårt det är att skriva ner det där....Jävligt svårt. Jag avskyr att ljuga, och att skriva de där tre punkterna är att ljuga som mest.
Nu ska jag sluta svamla om mina konstiga tankar och ge pojkvännen en puss och sedan springa ner till taxin. VI hörs under dagen!
Nere
Här började jag må allt sämre, men var fortfarande extremt tjock i mina ögon, vilekt ledde till att jag började svälta mig själv ännu mer :( Jag är expert på att vara elak mot mig själv. Tyvärr.
Svar på fråga
julia om Men hörrni!?:
kan du berätta mer om din ätstörning? är ny läsare, det står inte så mycket om det i den kategorin. |
Jag vet inte själv när allting började eller riktigt varför det gick så långt som det gjorde. Jag tror att mycket handlar om min självbild och att jag aldrig tyckt om mig själv. Jag kan till och med sträcka mig så långt som att säga att jag hatar mig själv. Jag är min egen värsta fiende. När jag ser mig själv i spegeln, ser jag inte det andra ser. Jag har svårt att förstå och ta till mig att någon kan tycka att jag är söt eller snygg. Jag tror att andra ljuger när de säger att jag är smal. Jag ser vad jag ser, och det jag ser är en tjock, äcklig, fet och ful person som inte förtjänar att finnas till.
När jag mår dåligt har jag lätt att ta till ett destruktivt beteende och jag kan till och med bli rädd för mig själv. Ångesten är den största boven i allt detta kaos, och det jag måste jobba med att kunna hantera, för försvinna, det komme den nog aldrig att göra helt och hållet.
Idag är jag normalviktig efter att ha blivit "itvingad" mat i två månader, jag hatar det och tycker att det är det absolut värsta som kan hända, att bli normalviktig. Jag vill ju vara smal. Inte någon jävla medelmåtta.
Mitt problem idag är främst bulimin, och det är det jag jobbar mest med nu, att kunna äta utan att kompensera genom att kräkas. Jag har gått på behandlingen i en vecka och just nu är allting väldigt jobbigt, både känslomässigt, psykiskt och fysiskt. Det har gått lite bakåt och nedåt igen, men jag hoppas att det blir bättre ju mer jag kommer in i rutinerna.
Hoppas du är nöjd med ditt svar. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min ätstörning och alla tankar och känslor hit och dit, men det blir för jobbigt att dela med sig av så mycket här offentligt. Om du undrar över något mer eller bara vill skriva får du gärna maila mig på [email protected]
Jag ska försöka sortera upp alla mina inlägg så att de hamnar under rätt kategori också, så blir det lättare för er att hitta!
Ni förstår, eller hur?
Ska trots det försöka somna snart.
Vi hörs i morgon. Om inte innan jag åker så när jag kommer hem.
Tack (på förhand) för förståelsen för mitt dåliga uppdaterande idag och kanske i morgon...
Snart börjar jag om på nytt
Det som kommer att bli allra tuffast den här veckan är nog omställningen till att jag inte kommer få röra på mig mer än 20 min lugn promenad varje dag, plus att jag kommer börja rota runt i min skalle och bearbeta allting som ligger till grund för min ätstörning. Gissar att jag kommer vara helt färdig på fredageftermiddag!
Har för övrigt en hel del roliga saker inplanerade de kommande veckorna. Tror det behövs för att klara av min behandling. Men det berättar jag mer om i morgon :)
Hörs ikväll!
Jag och pojkvönnen åkte skridskor i Kungsträdgården förra veckan
Strålande morgon?
När tankarna inte är hos hästarna, vandrar de iväg till Löwenströmska och en stor klump formas i min mage. Usch, i morgon börjar jag. Det har gått så långsamt och så fort på samma gång. I juni ringde mamma och sökte hjälp för mig. I augusti (?) fick jag svar om att komma på samtal. I oktober erbjöd de mig vård. i morgon, den 11 januari får jag äntligen komma dit. Det har varit en lång process, och den är inte ens i närheten av avslutad, det här är snarare början. Början på något svårt, något fantastiskt och någt väldigt väldigt skrämmande.
bild från Långholmen i Stockholm, i somras. Mamma och jag. Pappa står bakom kameran. Det här är ungefär en vecka innan de hämtade hem mig och ringde sjukhuset.
